En sak jag fått höra ibland som jag absolut inte håller med om är att jag är en hård mamma.
För mig är det så att om mitt barn är på väg att göra något otillåtet eller redan har påbörjat det så är jag noga med att tala om konsekvenser om hon inte slutar.
Det handlar inte om hot utan det brukar vara den verkligen orsaken. "Du får inte leka med tändstickorna, du kan bränna dig"
då detta ofta är för abstract så är det inte alltid det funkar. Då lägger jag på någon omedelbar konsekvens för att förtydliga.
"Om du inte lägger ner tändstickorna så blir det inga tända ljus ikväll"
"Om du inte klär på dig nu så går vi inte till lekplatsen"
"Om du inte sitter ordentligt när du äter så tar jag undan maten"
"Om du inte kan dela med dig av dina leksaker så tar jag undan leksakerna"
"Om du inte kan kan lyssna på mig så får du inte åka med till leksaksaffären. Då får du stanna hemma med pappa istället"
Det som är väldigt viktigt här är att det inte får bli falska hot. Det ska vara sant! Det HAR hänt att jag tagit undan leksakerna. många gånger, Det HAR hänt att hon inte fått följa med, att vi inte gått till lekplatsen osv osv. Nu var tändstickorna lite extremt för dem har vi såklart lagt där hon inte kommer åt dem men det var det bästa jag kom på just nu.
Det är nämligen inte så vanligt att man behöver säga till vår dotter om saker som kan vara farliga. hon är duktig på att sluta om man säger "Det där är farligt, var snäll och vänta så hjälper jag dig".
Det där med lekplatsen däremot. Hon skulle ICKE ha kläder på sig och jag hade bett henne ta på dem flera gånger utan resultat. Förklarat att man måste ha dem på sig (jag försöker alltid vara pedagogisk i första hand men jag ger det inte mer än max 3 försök om jag inte ser att hon försöker vara tillmötesgående)
tillslut sa jag till henne "om du inte klär på dig nu så går vi inte till lekplatsen. Då stannar vi hemma och städar så får du ha tråkigt istället". Hon klädde ändå inte på sig varpå jag klädde av mina ytterkläder igen och tog fram dammsugaren.
Hon grät o grät o grät och sa att hon skulle klä på sig. När hon hade lugnat sig så satte jag mig och pratade med henne om det. Om att det inte var roligt att försöka göra roliga saker för henne när hon inte ens kan göra något så lite som att klä på sig ytterkläderna. Att jag tröttnade och valde att göra något som JAG ville istället. Vi pratade om hur hon ska göra nästa gång och hur vi hade kännt osv. Den diskussionen har vi aldrig mer behövt ha. hon var 2 år. Hon förstod och hon kom ihåg.
BUP lärde mig att alltid ge 2 alternativ.
Men att vinkla dem så jag vinner på båda. Det ska alltså inte vara "vad vill du ha till mellis" utan "vill du ha äpple eller päron".
I lekplatsfallet blir alternativen, vilket jag var mycket tydlig med, klä på dig så går vi och leker, eller klä inte på dig så stannar vi hemma.
Att låta bli att klä på sig och ändå gå o leka finns inte.
Hon valde alltså själv det som var tråkigt och fick då ta konsekvenserna av det.
Genom att vara tydligt och konsekvent sätter jag upp ramar. Inom ramarna är allting fritt men ramarna är tydliga och man får inte gå utanför dem.
Fördelen med detta är lite som om jag gräver ner ett elstängsel nånstans! Du vet inte var det är och jag flyttar det dessutom ibland. ibland stänger jag av det och det har olika styrka dessutom.
Detta hade sannolikt gjort dig stressad som fan. Dessutom om det hyffsat ofta gick att gå ganska långt innan staketet sa ifrån eller staketet ofta var avstängt så hade du sannolikt blivit mer benägen att prova och se om du har tur.
Eller så sitter du och kastar utlösaren för du vill veta var är staketet? var går gränsen? var är du trygg??
Eller som spindlar. Det kommer en stor jäkla spindel krypande på golvet. Fy vad jobbigt. Det är verkligen inget roligt. Du hämtar en burk för att fånga den. När du kommer tillbaka är den borta!! Hur avslappnad är du resten av kvällen?
Att veta var spindlen är, staketet är nergrävt, gränserna går ger trygghet. Om man VET var det smäller, man VET hur man ska undvika det så kan man själv styra över situationen. DET ger trygghet och jag tror det är därför dom "bråkiga"barnen trivs hos mig. För dom vet exakt var gränserna går och det gör att dom slappnar av och kan lita på mig. Dom vet också att jag är stenhård med konsekvenser och det gör att de respekterar mig. För jag ljuger inte. Att säga "om du inte lyssnar på mig så får du inte se på tv" och sen ge efter när barnet gråter är att ljuga. Och då är man inte pålitlig i något sammanhang.
Jag har fått beröm för mitt sätt att vara av föräldrar, BUP och av de chefer jag haft då det märks att barnen mår bra av att jag är sån.
Min egen dotter är väldigt trygg. Hon har mer eller mindre hoppat över trotset. Just nu håller hon på att byta förskola och är då inne i en orolig period. Då låter hon bli att svara när man pratar och hon tramsar väldigt mycket med att prata bebisspråk eller viska och sånt så man inte hör henne. Det är en reaktion på att det sker mycket just nu. Mer än så gör hon inte! För trots handlar om att testa gränser och det behöver hon inte göra. Hon VET ju redan var gränserna går och är trygg med det för hon vet också hur hon ska göra för att inte nå gränsen.
Jag anser själv att jag är väldigt snäll som är ärlig och som visar mitt barn tydligt hur hon ska få makt över situationer. Jag anser att jag är snäll som är pålitlig och som lär henne att hantera känslor och pratar med henne om hur hon ska göra nästa gång så hon är förberedd. Jag anser att jag är snäll som förbereder henne för en värld där man inte alltid får som man vill bara för att man skriker.
Därför anser jag att man är snäll när man är hård.
